16 januari 2020
Wergeland
De var flyktingar undan krig, nazism och ockupation. Det norska paret Helga och Hjalmar Wergeland fann en fristad i Sverige och i krigets skugga, sommaren 1944, beställde de till sitt hem i Stockholm en soffa och ett soffbord av Carl Malmsten. Och Malmsten ger, som så ofta, möblerna namn efter sin uppdragsgivare.
Det är den soffan, ”Wergeland”, som Ylva Hansen fick tag på som examensuppgift på Träakademien, möbeltapetsering. I juni 2019 fick hon sin examen och har idag, efter en mångårig karriär på Sveriges television i Umeå, öppnat sin egen tapetserarverkstad hemma i Sävar utanför Umeå. Men det tog sin tid innan jag lyckades nysta upp historien, berättar hon på telefon. Det fanns inget skrivet, men på internet hittade jag uppgifter om en motståndsman Wergeland och genom Malmstenarkivet i Sickla fick jag bekräftat att denne person var densamme som beställaren.
I sin dokumentation över soffan, berättar Ylva Hansen om bakgrunden: När tyskarna i april 1940 gick in i Norge var Hjalmar Wergeland en ung, nybliven läkare. Han var en av landets främsta gymnaster och hade deltagit i OS i Berlin 1936. Han var även en duktig backhoppare och hans yrkesval och goda fysik skulle bli betydelsefulla i hans insatser i den norska motståndsrörelsen.
Både Hjalmar och Helga Wergeland blev aktiva i den norska motståndsrörelsen och i boken A stand against tyranny, där bland andra Hjalmar Wergeland intervjuas, beskrivs det riskfyllda arbetet med att hjälpa nödställda landsmän med mat och pengar. Stora summor pengar behövde ibland smugglas långa sträckor för att nå ut till behövande i Norge. Vid ett sådant tillfälle skulle Helga transportera en resväska fylld med en halv miljon norska kronor på ett tåg. Hon kämpade för att få in den tunga väskan i tåget och bad till slut en Nazi-officer om hjälp, som vänligt hjälpte henne att lyfta väskan ombord på tåget. Nazisterna var i början av ockupationen måna om att vinna den norska befolkningens förtroende.
Hjalmar ansvarade för motståndsmännens sambandscentral i Telemark, men nazisterna fattade misstanke och när Gestapo i november 1943 kom honom på spåren gömde han sig i vildmarken under två veckor för att sedan göra som så många andra landsmän, fly över gränsen till Sverige. Helga kom efter och paret Wergeland kunde från Sverige fortsätta sitt motståndsarbete. Hjalmar arbetade tillsammans med två norska kollegor med att organisera medicinsk personal som drivits på flykt och administrera hälsoläger för norska flyktingar och soldater.
Samtidigt bygger paret Wergeland upp sitt nya hem i Stockholm och detb är nu de kontaktar Carl Malmsten. Malmsten hade två år tidigare ritat soffan ”Umeå” och med några förändringar i utförandet beställer Hjalmar och Helga soffan, som Malmsten ger namnet ”Wergeland”.
Några månader efter att soffan levererats, skriver Hjalmar till ”Hr. professor Malmsten”:
”Min hustru og jeg vil på denne måte få lov å takke Dem for den vakre sofa som De har laget til oss. Vi synes den er aldeles skjönn, den fryder dagligt vårt öie og er herlig å sitte i.”
I brevet berättar Wergeland om vännernas förtjusning över möblerna (här i översättning):
”Alla våra vänner är mycket avundsjuka, de har aldrig sett en finare soffa och har aldrig suttit i en som är skönare än vår … Vi kommer fortsättningsvis att vilja få sakkunig hjälp med inredningen av vårt hem.”
Men Hjalmar Wergeland beskriver också svårigheten att njuta av det vackra när kriget pågår i hemlandet:
”Även om vi har det materiellt bra, är våra tankar på de som är på andra sidan Kjölen, och som förhållandena är därhemma är det nästan en börda för oss att vi har det så bra.”…”Trots allt så har tiden i Sverige varit rik på upplevelser”…”Och det är fint att få ta med sig ett minne från den tiden, särskilt då det är ett föremål som ger ögat skönhetsintryck och kroppen välmående.”
Några dagar senare svarar Carl Malmsten:
”Det var så roligt att höra att soffan prydde sin plats och att ni kommer att få glädje av den i hemmet. Måtte det nu snart bli så att Ni får återvända och kan börja uppbyggandet av det nya Norge. Det måste vara svårt att gå här och vänta och inte veta när vägarna över Kjölen åter bli öppna… Jag är så tacksam att ni vill låta mig hjälpa till med den vidare utformningen av hemmet…”
Efter kriget återvänder Hjalmar och Helga Wergeland till Norge där Hjalmars första uppdrag blir att vårda utmärglade ryska krigsfångar i Nordnorge, och senare tjänstgör han som specialistläkare på barnavdelningen på Rikshospitalet i Oslo. Helga studerar psykologi och arbetar som volontär på barnavdelningen på Rikshospitalet.
Ylva Hansen skriver avslutningsvis i sin dokumentation: Det är gripande att läsa Hjalmar Wergelands brev där han uttrycker sin tacksamhet till Malmsten, men också delar sina känslor. Svaret från Carl Malmsten känns så personligt och fyllt av medkänsla. Det är fint och jag är glad att jag fått ta del av denna historia, och också möjlighet att sprida den vidare. Jag riktar ett särskilt tack till Hanna Berndalen på Carl Malmsten-arkivet för all hjälp, utan henne hade denna historia ej blivit skriven!