Formgivaren

Varken ljuset, ögat eller personen tycker heller om att törna emot skarpa hörn, förklarade han. Därför skulle att kanter rundas så att de blev vänligare att ta i och att se på.

Carl Malmsten (1888–1972) är inte bara en av Sveriges mest kända möbelformgivare. Han var också en av förra seklets stora kulturpersonligheter med stark påverkan på hemmiljö, offentlig miljö och den samtida samhällsdebatten.

Tändstickspalatset

Karriären inleds 1915. När tävlingen om enklare möbler till Stockholms nyligen påbörjade jättebygge, Stadshuset, avgjordes såg den förvånade juryn att man delat ut både första och andra pris till en dittills okänd möbelskapare. Inredningen av Rådssalen och arbetsrummen i Stadshuset blev Carl Malmstens stora genombrott och möblerna används ännu i dag av kommunfullmäktige. Men den vackra skrivstol som Malmsten vann tävlingen med fann märkligt nog aldrig sin plats i huset.

På 1920-talet blir Carl Malmsten landets mest anlitade inredare och möbelskapare. Prestigeuppdragen duggar tätt. Stockholmarnas bröllopsgåva till kronprins Gustav Adolf och Lady Louise Mountbatten blir ett trivsamt familjerum på Ulriksdals slott. Arkitekten Ivar Tengbom engagerar honom för Konserthuset, Ivar Kreugers Tändstickspalats och Svenska Institutet i Rom. Waldorf Astoria i New York ringer och vill att Carl Malmsten ska inreda och skapa möbler för gästrum, salonger och matsalar. Banker, försäkringsbolag, riksdag – så snart ett lyxigare styrelserum ska inredas är det Malmsten som kommer på tal.

I samband med Stockholmsutställningen 1930 tar han strid mot funktionalismens sterila avarter. Själv beskylls Malmsten för att vara en ensidig hantverkets apostel och för att förbise tidens stora produktionsfaktor: industrin. Det ska dröja till efter kriget innan Malmsten förenar hantverk och industri i sin gärning. Dittills hade möblerna tillverkats vid den skola han startat 1930 (se nedan) och av ett antal snickerier som passade den hantverksmässiga produktionen. Nu etablerades kontakt med hjälp av en grupp kvalitetsinriktade småindustrier, de så kallade nyckelverkstäderna.

Genombrottet sker i samband med en utställning på Röhsska museet i Göteborg 1956. Här visar han för första gången möbler som han ritat för serieproduktion och som snart finner sin väg in i det svenska folkhemmet.

Några av de ursprungliga nyckelverkstäderna producerar fortfarande Malmstens klassiker. Som Stolab i Smålandsstenar där Lilla Åland och Vardags blir till. Och O. H. Sjögren i Tranås där stoppade fåtöljer som Rundrygg, Farmor, Hemmakväll och Samsas växer fram. Precis som Josef Frank och Svenskt Tenn representerar Carl Malmsten en alldeles egen inredningsstil som lever vidare långt efter att dess upphovsman gått ur tiden.

Han hade en enorm känsla för proportioner och ritade möbler som människor verkligen skulle trivas med – och sitta bra i.

Ulriksdals slott, vardagsrummet.

Om Carl Malmsten är en av förgrundsgestalterna inom svenskt konsthantverk och möbelformgivning så var han i lika hög grad en idog pedagog. Vid tiden för Stockholmsutställningen 1930 öppnar han sin andra verkstad, som också utformas till en skola: Olofsskolan. 1942 grundar Carl Malmsten Verkstadsskolan där eleverna får ”en teknisk konstnärlig utbildning” i möbelhantverk där ”de fysiska och psykiska krafterna i samförstånd utvecklas.”

När Malmsten på 50-talet samarbetar med en rad småindustrier går royaltyintäkterna till Nyckelviksprojektet. Efter att Nyckelviksskolan på Lidingö kommit igång (1955) förs intäkterna över till Capellagården på Öland (1958). I dessa skolor liksom i Malmstensskolan på Lidingö – som i dag kort och gott heter Malmstens och är en del av Linköpings universitet – lever grundtanken kvar om ”hand och tanke i skapande samverkan”.

Capellagården

Carl Malmstens egensinniga och excentriska sidor har många vittnat om. Mellan bostaden i Bergshamra vid Brunnsvikens norra sida tog han sig till kontoret inne i Stockholm till fots, per cykel eller på skidor, allt efter årstiden. Bilåkande låg inte för honom. Han hade också den egenheten att han inte åt på några bestämda tider, utan bara då han kände sig hungrig, vilket kunde vara påfrestande för omgivningen, i synnerhet för dem som tänkt sig att bjuda Carl på middag.

Carl Malmsten var helt enkelt en speciell person med ett hett humör och en generös kärlek beroende på när och var och med vem han umgicks.

Krukmakaren och glasformgivaren Ingegerd Råman har berättat hur hon som elev på Capellagården och blev oense med Malmsten. ”Jag minns hur arg jag blev på honom, men Malmsten ramlade inte omkull för det. Han visste vad han stod för och det var underbart att möta en sådan människa. Och jag lärde mig om enkelhet och tradition, och om materialkvalitet och att saker ska fungera.”

Malmsten på Capellagården