9 juni 2026

Konserthuset 100 år

Text och foto: Dan Gordan

En av Sveriges mest kända och arkitektoniskt märkliga byggnader, välbekant för de flesta, och internationellt känd för att Nobelpriset utdelas där sedan hundra år. Och, som arkitekturhistorikern Fredric Bedoire skriver i den nya jubileumsboken Så skapade Stockholms konserthus: ”ett framstående minnesmärke från en fredlig tid mellan två världskrig, då man kunde hänge sig åt konstnärlig gestaltning i förhoppning om en bättre framtid.”

Den svenska 1920-talsklassicismen har kallats mästerarkitekternas årtionde. Ragnar Östberg, Cyrillus Johansson, Ragnar Hjorth, Gunnar Asplund, Sigurd Lewerentz, Carl Bergsten och Ivar Tengbom, tillsammans förskönade de Mälardrottningen Stockholm.

Men uppsvinget kom även konsthantverkarna till del. Jordmånen var, som Eric Wennerholm skriver i sin biografi, ”god för män som Malmsten”.

Och det som snart kom att benämnas Swedish Grace handlade lika mycket om konsthantverket som om arkitekturen. De små detaljerna, de små gesterna som skapade helheten. I Konserthuset finns fortfarande de ursprungliga dricksfontänerna i keramik och metall samt armaturer som sprider ett mjukt ljus över väggarna. Trappräcken, dörrhandtag och golvmönster är utförda med samma precision som de stora rummen.

För Konserthuset engagerade Ivar Tengbom en rad konstnärer som tillsammans bidrog till detta allkonstverk. Isaac Grünewalds målningar, Carl Milles skulpturer, Ewald Dahlskogs intarsior, vävnaderna av Elsa Gullberg, armaturerna av Edvard Hald och Simon Gate. I trapphallen sitter Ansgar Almqvists små skulpturer på det raffinerat enkla trappräcket, skapat av Tengboms medarbetare Birger Jonson. För att nämna några.

Och så möblerna av Carl Malmsten, den begåvade formgivaren som Tengbom fått upp ögonen för och skulle samarbeta med även kring Ivar Krügers Tändstickspalats
och senare Svenska Institutet i Rom.

Malmsten ritade samtliga möbler för Konserthusets publika utrymmen och det är möbler som används än idag. I korridorerna, promenoarerna kallade, står bänkar och en och annan karmstol att slå sig ned på. Och de två foajéerna, äldre namn för de små caféerna utanför första raden där besökarna i pausen dricker kaffe eller tar ett glas bubbel, gav Malmsten olika uttryck med sina möbler.

I den ena är fåtöljer och soffor gustavianskt inspirerade klädda i grönskimrande mönstrad textil, också formgivna av Malmsten. I den andra foajén står nätta stolar i ljusbetsad björk med präglad skinnsits, eleganta skinnsoffor och små pelarbord. Alla dessa fina exempel på Swedish Grace.

Samtliga möbler är sedan några år varsamt renoverade där bland annat 1970-talets renovering med galon nu återställts med Tärnsjöläder.

Bland övriga möbler i huset märks Nobelprisbordet i jakaranda där nobelprisen fortfarande placeras under utdelningsceremonin liksom en bekväm fåtölj för första raden. Den helt klädda modellen blev den första i en lång rad fåtöljer som Malmsten skulle fortsätta att utveckla. Konsert kom i produktion 1934 och ett nära syskon är Samsas från 1960 som fortfarande tillverkas.

Vid sidan om arbetet med de publika utrymmena ritade Malmsten även möblerna för Konserthusets styrelserum, även dessa används fortfarande.

Efter invigningen gav kritikern Axel Romdahl i Svenska Slöjdföreningens årsbok Ivar Tengbom beröm för att han lät de enskilda konstnärerna arbeta så fritt som möjligt för att på så sätt nå bästa resultat.
Och att ”Malmstens två specialiteter ha väl hittills varit praktmöbler med skulptur och intarsia, och möblerna för folkets hem. Här skulle de två riktningarna i hans konst uppgå i en harmonisk enhet.”